Om inte alltför många veckor är det dags för andra upplagan av  SSWC (en unconference om den sociala webben). Detta inlägg är mitt bidrag till SSWC-boken som Mattias Boström har tagit initiativ till. Texten är en rewrite av ett tidigare inlägg, och kommer inte att förses med länkar då den kommer att publiceras i pappersformat.

Sociala medier, digitala medier, sociala webben – kärt barn har många namn. Och egentligen spelar det ju ingen roll vad vi kallar det nya medielandskapet så länge det öppnar upp världen för nya spännande möten. De gränser och barrikader som tidigare har hindrat människor från att mötas suddas nu sakta men säkert ut. Detta är det korta svaret på frågan varför jag är förtjust i fenomenet sociala medier, som Mattias Östmar ställde till mig för över ett år sedan.

Frågan överrumplade mig ska villigt erkännas och  jag började mumla något om dialog, och att alla nu har tillgång till kanaler för att sprida sina tankar och ord i. Det är delvis sant, men ännu viktigare är att avstånden mellan människor – såväl de geografiska som de mentala – krymper. Ur detta “nya” skapas nätverk mellan konstellationer av människor som aldrig hade råkat på varandra i den analoga världen. Nya vänskapsband knyts, nya arbetstillfällen ges, intressanta samtal förs och kärleksrelationer tar sin början bara för att nämna något.

Jag har lärt känna människor som jag, utan de nya kanalerna, inte hade haft en susning om att de finns därute. En av dessa är Niclas Strandh vars blogg jag upptäckte när jag själv började blogga 2005. Brit Stakston, Anton Johansson, Annika Lidne, Jerry Silfwer och nyss nämnda Mattias är människor som alla har korsat min väg på ett eller annat sätt.

Ofta leder kontakter på webben dessutom till att man träffas “på rktigt”. Och det är just mötena i verkliga livet som gör de sociala medierna så spännande och intressanta. Ju fler jag lär känna på nätet ju större blir mitt fysiska sociala nätverk. Avstånden krymper och jag träffar sköna människor på köpet.

Ulrika Ingemarsdotter arbetar som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Har studerat svenska, retorik och journalistik. Drömmer om att hitta den perfekta idéen för Ingemarsdotter Kommunikation.

http://www.ulrikaingemarsdotter.se/

http://twitter.com/ingemarsdotter

Sverigedemokraterna är urusla på Sociala medier och Svd fattar ingenting – ungefär så tolkar jag de reaktioner och den bloggdiskussion som har uppstått efter artikeln. Jag har inte, det ska sägas, läst alla blogginlägg i den uppkomna bloggstormen utan endast ett urval. Att SD är bättre i sociala medier, som Gabriel Sundqvist uttalade, torde vara det som rört upp dessa infekterade känslor. Ingenstans läser jag att SvD tar sådan ställning.

Brit Stakston på kommunikationsbyrån JMW har bloggat om artikeln och radar, med rätta, upp påståenden som pekar på att SD inte är duktiga på sociala medier. Även Hampus Brynolf poängterar detta. Brit är dessutom en av de som uttalar sig i artikeln, och hon står där som en tydlig motvikt till Sundqvists uttalande, vilket även Nikke Lindqvist gör.

Genom att hamna där kanske X läser vidare, tycker om det som står där – nyfikenhet har med andra ord väckts. Dominoeffekten är uppenbar: en nyfikenhet leder lätt till att man vill veta mer; om andra tycker som “jag” kanske det är okej att ogilla utlänningar; äntligen törs “jag” vädra “mina” åsikter (årminstone på nätet); äh va sjutton “jag” kan lika gärna nämna det för polarna också; coolt det visade sig ju att de tyckte likadant; fan vi börjar bli starka

Jag tycker att många missar det väsentliga med SDs närvaro på nätet: Det handlar inte om huruvida de gör rätt eller fel vid  användandet av digitala medier – utan om hur många nya röster de värvar med sin taktik. Dessutom har de de facto många fans på Facebook, och de många visningar på sin Youtube-kanal. Det är fakta vi inte kan komma ifrån. Om detta har sverigedemokraterna.de skrivit bra

Av svaren kan vi se att Sverigedemokraterna får stöd av 5,2% av respondenterna, alltså i stort sett samma nivå som i senaste opinionsmätningen från Skop: 5,0%. SD verkar alltså inte ha större stöd bland de som är aktiva i bloggosfären än bland allmänheten i stort

Häromdagen publicerade Svenska Dagbladet ytterligare en artikel i sin granskning av riksdagspartiernas hantering av sociala medier inför valet 2010. Ingången och frågan var denna gång hur sociala riksdagsledamöterna egentligen är på Twitter? De startade helt enkelt ett fiktivt Twitterkonto, utan avatarbild, med några pliktskyldiga uppdateringar – för att därefter ösa på med frågor – en till varje riksdagsleamot som har konto på Twitter:

Många har reagerat negativt på SvD:s arbetsmetod, bland annat Elias Betinakis och Brit Stakston. Och ja, metoden kan ifrågasättas. Mer intressant är dock huruvida resultatet hade blivit ett annat om en “riktig” person hade ställt samma frågor? Tyvärr tror jag inte att det hade gjort någon skillnad.

Min uppfattning är att många politiker tror sig veta att det är viktigt att finnas på nätet. Men de vet inte varför, eller hur de ska hantera de nya kommunikationsmöjlighterna. Kanske har de sociala medieansvariga (!) på partierna sagt att “du måste finnas på Twitter”. Kanske har deras barn sagt detsamma, deras vänner…

Om jag talar för mig själv har jag inte uppmanat någon av Centerpartiets rikdsdagsledamöter att finnas på Twitter. Däremot har jag berättat hur det fungerar och vad de eventuellt skulle vinna på att vara en aktiv röst där. Att vara dendärsomkansocialamedier är ofta ett oglamoröst jobb då argumenten mot att vara en del av det nya medielandskapet gärna upprepas och påpekas för mig.

Det jag inte förstår är varför många politiker uppenbarligen inte är beredda att lägga två strån i kors för att hitta nya väljare att kommunicera med? Kanske har man inte förstått att det egentligen inte handlar om kanalval utan om ett helt nytt sätt att tänka – ett paradigmskifte.

Jag begär inte att alla ska vara lika tänd på “det här nya” som jag är. Men snälla – avfärda inte det nya medielandskapet med att ni inte har tid, ork eller vad det nu kan vara för orsaker. Gör er själva den tjänsten. Om man lyfter blicken ovanför Twitter och Facebook kanske det finns en möjlighet att se vilken potential allt det nya innebär. Kanske går vi till och med mot en vänligare värld, tack vare de digitala medierna:

We are sharing unprecedented amounts of personal perspective through the online platforms mentioned above, as well as on blogs and user generated content sites like Twitter, Wikipedia, and YouTube. This increased sharing, combined with the technological transparency and connectivity that the Internet provides, is exposing our points of common ground more than ever before. The stage is set for a positive change in the way we view “us” and “them.” The more we understand our common ground, the more likely we are to understand each other’s differences.

En stor skillnad mellan valet i USA och det kommande riksdagsvalet är att vi i Sverige, personvalet till trots, framförallt röstar på partier och inte på personer. Incitamenten att knyta väljare till sin person är alltså inte lika starkt. Och därför kan vi raskt lägga ytterligare ett argument mot att använda de digitala medierna till de övriga.

Däremot finns det många partimedlemmar och lokalpolitiker (oavsett parti) som gärna lägger ner tid och engagemang på “sitt” parti. De väljer att – i eget namn – tala för sitt part oavsett om det är på torget eller på webben. Istället för att lägga all mediabevakning på riksdagsledamöterna vore det kanske mer intressant att titta på partiernas samlade webbnärvaro.

Förra veckan var det bajs i en trappuppgång och den här veckan är det en Youtube-film om byggarbetare som får den sociala mediesfären att brisera. Med all rätta. Åtminstone filmen om byggarbetare är kontroversiell och provocerande. Detta säger jag trots att videomakaren  Jonas Pettersson är såväl kollega (pressekretare på Centerpartiets riksdagskansli) som god vän.

Jonas kandiderar till Riksdagen och videon var ett led i upptakten till hans kandidatur. I praktiken innebär detta att han har en egen Youtube-kanal, egen Twitter-kanal, egen blogg etcetera – precis som många andra riksdagskandidater. Centerpartiets policy är att vi ska vara så öppna och tillåtande det går. På Centernätet hittar ni en bloggpolicy, vilken kanske borde heta “sociala medier policy”:

Vad får jag göra på min blogg?
Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Frågan är vad detta – för de politiska partierna – kommer att få för konsekvenser på längre sikt i frågan om att våga vara öppen, transparent och provocerande på webben ? I synnerhet ett valår som detta. Tyvärr har jag redan (det var idag som videon tog skruv) sett indikationer på att man redan nu vill reglera och vara mer restriktiv. Röster som i dimper ner i  mejlboxen vill förbjuda, censurera och förhandsgranska vad som ska ut i öppenheten.

Detta är inte bra – för att uttrycka det så milt jag bara kan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att partierna låter sina kandidater stå för sina utspel själv, detta oavsett publiceringsyta.

Undantag dock för de fall partierna råkar ut för troll som, i partiernas namn, hotar, trakasserar eller har rasistiska åsikter

Centerpartiets officiella kanaler
Jag kan också notera att det hittills inte har skrivits några tweets på Centerpartiets twitter-kanal angående filmen. Inte heller på Facebook har det kommenterats. Uppenbarligen kan folk skilja på parti och person och det är glädjande.

Jag vet att Jonas inte är bekväm med den situation som har uppstått, och samtidigt tagen på sängen över hur snabbt detta har spridit sig. Dock – filmen  lades ut den 5 januari (alltså 20 dagar sedan). Det är inte snabbt. Utan ett innehåll som retar upp och provocerar hade vi inte sett Jonas Pettersson tala ut i TV4 Nyheterna idag. Och ärligt talat, var det inte uppmärksamhet och provokation han sökte? Det är alltså till syvende och sist innehållet – content – det kommer an på. Har du inget att säga, eller säger samma sak som alla andra är det ingen som lyssnar.

Skillnaden idag mot förr är att alla numera har chans att få sin röst hörd om man gör det på rätt sätt. Och det är bra. Dock gäller som alltid: Tänk dig för vad du säger och våga stå för det – ity inte alla tycker som du.

Är skitsur på mig själv som inte var på Geek Girl Meetup i helgen (annat än på lördagens väldigt trevliga kvällsmingel). Annat kom emellan. Under två dagar träffades ett hundratal kvinnor som alla när en “passion för webb, entreprenörskap, design eller något som i bred mening kan kallas nördigt“. Många av dessa kvinnor träffar jag med jämna mellanrum på konferenser, luncher, afterworks, jobbmöten etcetera – och de inspirerar mig i mina tankar och funderingar om nästa steg. Ja, det gäller förstås även de män jag träffar på dessa tillställningar .

Ett av inslagen under helgen var tävlingen Geek Girl Hack Challenge. Och vinnare blev, den av Annika Lidne Drupalbyggda sajten, geekgirlsunited.com. Det är en aggregeringssajt för Geek Girl-bloggare inom ett antal områden och en lista på bra talare. Denna blogg finner ni under rubriken sociala medier.

Att jag inte kunde vara på på Geek Girl Meetup mildras något av det twitterflöde jag av och till följde. Dessutom har det naturligtvis bloggats om och under helgen. Hittills har jag läst Brit Stakston, Karin Friberg, Sandra Jakob och Niclas Strandh.

Fler som bloggar om GGM: Jennifer Bark

Inte att förglömma, utan initiativtagarna Andie Nordgren och Heidi Harman hade helgen aldrig blivit verklighet.

Hur trogen bör man vara sina värderingar när man är anställd? Och kanske särskilt när man, som jag, är anställd av ett politiskt parti. Anställda inom reklam och PR ställs säkert inför samma (etiska) dilemma ibland.

Låt mig förklara.

Att arbeta med sociala medier innebär ju någonstans att det är bra att sparka folk över kanten och in i “det okända” – ju fler politiker jag får att flytta ut delar av sitt politiska engagemang på webben desto bättre. Det låter ju hyfsat rimligt och är även mätbart.

Jag, privatpersonen Ulrika Ingemarsdotter, älskar det att nätet spränger fysiska gränser. Det är idag inget konstigt att föra dialog med någon i Sydney, Kapstaden eller Rio. Eller för all del med någon i Alingsås. Jag väljer att söka mig till de personer och de grupper som jag kan identifiera mig med. Och som tillför mitt liv något av värde.

På konferensen Next Event pratade Elia Mörling om tribes. På hans blogg läser jag:

Our society and culture has changed – big time. People have rebelled against collective ideals, as given by institutions, and cultural authorities. They have become more individualistic, zealously pursuing freedom in all aspects of life. They now enjoy the possibility of many choices with minimal constraints.

On one hand we see social erosion and extreme individualism. On the other people are embarking on a reverse movement to re-compose their social universe. They are digging new roots through tribes, which share a common passion, such as Italian cooking, snowboarding, World of Warcraft, or U2.

Tribes have become the major component in the construction of identity, as they are more important than jobs, social class, age and sex. What this means is that a 24 year old Swede, that loves skiing can have more in common, and feel a greater connection, with his tribal friends in Seattle and Auckland, than his similarly aged neighbors and colleagues.

Jag har aldrig tillhört de som helt följer kollektivet utan har ofta valt min egen lite bökiga och trevande väg. Trevande för att jag nästan alltid har känt mig lite utanför de andra. Utanför därför att jag aldrig har känt riktig samhörighet med de som jag kallade vänner, kollegor eller kursare. Faktum är jag började hitta mig själv när jag hittade människor som brann, som ville något och som valde att uttrycka detta något på bloggar. Mina RSS-läsare har modifierats under åren och nu hittar man där många entreprenörer, egna företagare som har sociala medier som ett sammanhållande kit. Många av mina nya vänner har jag funnit tack vare den gränslösa webben.

Hur hänger det här samman med min ursprungsfråga?  Jo, jag vill fylla webben med innehåll och personer som jag tror på och som jag kan identifiera mig med. Jag tycker inte att det känns bra att hjälpa personer som har åsikter jag föraktar  personer vars åsikter jag inte alls stöder. Det spelar ingen roll hur många idioter som, utan min förskyllan, befolkar nätet. Däremot vill jag ha möjligheten att slippa coacha folk vars åsikter går stick i stäv med mina egna. Är detta förenligt med att vara anställd? Jag vet inte.

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti (i mitt fall Centerpartiet) är ibland oerhört frustrerande. Engagemanget för att att man – politikerna – vill något; vill påverka människors vardag till något bättre finns där nästan hela tiden. Och det är naturligtvis bra.

Denna vilja till att göra människors liv lite bättre finns alltså. Och hur tror man att man gör det lättast? Jo, genom att sprida sitt ord till så många som möjlig, med så lite insats som möjligt. Att finnas på DN debatt ger större genomslagskraft än att stå på torget i Linköping en kall oktoberlördag. Att prata politik i Aktuellt-studion når betydligt fler än att stå på Sergels Torg en solig dag i juni (inför EP-valet).

Eller?

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

För att försöka göra det lite enkelt och plocka ner DN debatt (push) till det personliga mötet (dialog och kommunikation): Inte sällan hör man folk sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “tänk om han någon gång kunde lyssna på vad andra säger”. Med andra ord, det är inte okej att mangla på folk sina åsikter och tankar vid det fysiska mötet. Men när det gäller webben är det just precis så som väldigt många agerar.

Politiker bloggar, men svarar inte på bloggkommentarer. Politiker pushar ut sina tankar på Facebook men lyssnar inte på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Och det är här min, och många andras, stora utmaning ligger: att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet”. Fantastiskt.

Ett av dessa möten skedde i augusti på en ö i Blekinge skärgård då det oförglömliga Sweden Social Web Camp gick av stapeln. Och i dagarna har SSWC-boken sett dagens ljus. Jerry Silfwer citeras i denna:

”Det som håller dessa människor tillsammans är när allt kommer kring inte själva teknikkunnandet, det är inte ens vår kollektiva kärlek till nätet. Nej, det som sammanbinder oss är våra sociala färdigheter på en allt mer dynamisk webb.”
– Jerry Silfwer bit.ly/17j6lh

Och däri ligger, återigen, utmaningen

“Jag vill bli bäst på att skriva om sociala medier och dess potential – hur nätet kan förändra livet för folk. Jag vill skapa en av de mest spännande och läsvärda bloggarna inom det området. D e t är vad jag vill. Och i förlängningen kunna tjäna pengar på det, vet inte riktigt hur än dock.”

Exakt så skrev jag i ett mess till Mattias Östmar för ett par veckor sedan. Detta som svar på frågan vilka drivkrafter jag har. Det var inget lätt svar att formulera och är jag säker på mitt svar? Ja, det är jag! Dock behöver jag motivation – kan endast komma från mig själv. Och inspiration – där finns det lyckligtvis många källor att tillgå .  Inte minst de personer som faktiskt har förändrat sitt liv tack vare nätet.

En inspiratör är Paul Arden, som i boken “Whatever you think, think the opposite” bland annat skriver:

I WISH.
I wish means: wouldn´t it be nice if…
If you always make the right decision, the one most people make, you will be the same as everyone else.
Always wishing life was different.

I WANT.
I want means: If I want it enough I will get it.
Getting what you want means making decisions you need to make to get what you want.
Not the decisions those around you think you should make.

Citatet ovan får mig att tänka på min pappa som när jag var i tonåren, och inte hade den bästa tiden i mitt liv ofta sa: “Tro på dig själv och gör det som känns rätt för dig. Skit i vad andra tycker.” Han var klok min pappa.

Att skriva “jag vill bli bäst” är inget för jantelagens Sverige. Dock tycker jag mig se att nätet faktiskt har börjat förändra detta tänkande, och det lär jag få tillfälle att återkomma till

Fotnot: Mitt bloggande har lidit av relativ stiltje sedan i våras, åtminstone på den här bloggen. Förklaringarna går att skönja på min andra blogg.

Jag erkänner mig  skyldig. Skyldig till stöld av rubrik, den är nämligen en översättning från den bloggpost som heter Why Social Media Sucks, skriven av Josh Bernoff medförfattare till boken groundswell. En bok som för övrigt står överst på min att-läsa-lista.

Det är något intressant som Bernoff är på spåren. Begreppet sociala medier är svårt. Bernoff menar att ordet medier associerar till mediaföretag, och därmed också till envägskommunikation.

När jag pratar om sociala medier är det ju just dialogen jag ofta framhåller – möjligheten att kunna konversera med vem som helst när som helst och var som helst. När jag läser Svd (kan inte vara utan papperstidningen till frukost) är det inte dialogen jag eftersöker. Jag läser Svd för att ta del av vad andra har bestämt är viktigt för mig att veta, andra har gjort urvalet åt mig och beskrivit det med sina egna ord. Och det passar mig utmärkt – just då.

Gammelmedia är ett begrepp som också förekommer även om jag tycker att det används allt mindre. Det är ett olyckligt uttryck då det så tydligt polemiserar med de medier som har funnits länge och som vi är vana vid. Dessutom är det få tidningar, för att fortsättta på tidningslinjen, som inte använder nätet numera.

Ironiskt nog är det när traditionell media hittar till de nya kanalerna som de senare blir intressant för väldigt många. I den politiska värld jag befinner mig om dagarna är det ett av argumenten som flitigt används för att få gehör för vikten av de sociala medierna: “Men traditionell media hänger ju också på Twitter numera, du kan inte stå utanför”.

Vad säger tycker då Bernoff att man ska använda för begrepp:

If you want to refer to the whole world of people connecting and drawing strength from each other online, you can call it the Social Web, or the Social Internet. (Or you can call it the groundswell, if you wish.) This would include huge sites like MySpace, communities, YouTube, the blogosphere, and so on. (You could call the whole thing Web 2.0, but people often see this as referring to a set of technologies — not the best way for advertisers to focus — and doesn’t get directly at the people-to-people aspects. The same applies to “social computing.”)

But no matter what you do, the sooner you stop thinking of the Social Web as media, the better off you are.

Dagens snackis bland bloggarna är onekligen DN:s undersökning av bloggande riksdagsledamöter. Tesen DN tycks driva är att utan kommentarer är det ingen idé för politikerna att fortsätta blogg. När jag pratade med Mats Carlbom på DN tidigare i veckan var det tydligt att vinkeln skulle komma att bli just så. Flera gånger frågade han mig huruvida jag verkligen tyckte att Centerpartiets ledamöter ska fortsätta blogga – när de ju faktiskt inte får några kommentarer. Behöver jag säga att jag tycker att de ska fortsätta blogga?

Från artikeln:

Av Centerpartiets 10 bloggare hade hälften noll kommentarer på sina inlägg i mars. Men de bör ändå inte lägga av, menar Ulrika Ingemarsdotter som är projektansvarig för sociala medier på Centerpartiet.

– De ska absolut fortsätta blogga. Däremot bör de lära sig hur man gör för att ta in kommentarer, för de är jätteviktiga, säger hon.

Som många redan bloggat om är det märkligt att räkna en bloggs intresse baserat på kommentarer. Två av de mest vällästa politiska bloggarna i Sverige torde vara Johan Norberg och Dick Erixon. Ingen av dessa tillåter kommentarer på sina bloggar, och med DN:s matematik är de därför ointressanta (nu tycker jag att en bloggare bör tillåta kommentarer, men det hör inte till saken just nu)

Jag funderar också på hur DN vet att KD har “betydligt färre besökare på sin hemsida än något annat riksdagsparti”? Mig veterligen har de inte tagit reda på hur många besökare Centerpartiet har, och det är något jag borde veta då jag är en av få personer som vet hur man kollar de siffrorna.

Christer Jonsson, Landstinsgråd för Centerpartiet, skriver klokt på sin blogg:

För min del är bloggandet ytterligareen möjlighet att kommunicera och nå ut. Jag når de bästa dagarna över 100 människor i dagsläget, det är långt fler än vad jag som landstingspolitiker någonsin har haft möjlighet att nå regelbundet tidigare.

I kölvattnet av DN-artikeln har även Ekot på SR skrivit om detta och den kloke riksdagsledamoten Stefan Tornberg (C) säger där:

– Jag ser ju på min egen blogg att de flesta som läser bloggen inte lämnar någon kommentar, så jag upplever att man når många. Och man får många kommentarer också i verkligheten utanför bloggen om vad som stått där, säger Stefan Tornberg.

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga. DN:s artikel är undermålig och dess syfte kan diskuteras, och görs i allra högsta grad just nu på bloggar och på exempelvis Twitter. Det är demokrati.

Roligt däremot är att DN i sin undersökning konstaterar att Centerpartiets talesperson i rättsfrågor, Johan Linander, är den ledamot som kan stoltsera med flest kommentarer. Det glädjer mig. Även om kommentarer är ett undermåligt mått för att bedöma en bloggs läsarkrets, eller grad av läsbarhet, är det de facto viktigt hur man hanterar kommentarer. Jag arbetar hårt på att få “mina” Centerpartister att förstå nyttan av dialog .

Läs också Eva Westerberg, och Sofia Mirjamsdotter. Även Svd har valt att följa upp DN:s artikel