Jul och Nyår har passerat, och almanackan visar redan mitten av januari. Under mellandagarna var jag bland annat i Helsingborg, och stegen styrde naturligtvis mot Koppi. Med mig hem köpte jag en påse fantastisk Finca Sin Limites (direct trade), och en påse Hama (eko) som var lite för syrlig för min smak – dock med reservationen att min bryggning inte gör kaffet helt rättvisa.

Bubblan heter en grupp på Facebook som jag är med i, och som till mångt och mycket består av experter på sociala medier (är i och för sig lite frågande till vad den “titeln” egentligen innebär, men det är en annan bloggpost). Att där vara kritisk till det nya medielandskapet är inte helt enkelt, och reaktionerna brukar inte låta vänta på sig. Dessa personer finns naturligtvis på Twitter, och i tidningen Journalisten använder PR-konsulten tillika nestorn i sammanhanget, Brit Stakston begrepp som sekt för att beskriva denna bubbla. Hon säger att man “skyddar varandra”. Och vad har då detta med kaffe att göra? Jo, på da Matteo-bloggen uttrycker Jesper Bood ungefär samma åsikt, men naturligtvis gällande den svenska kaffesfären.

Twitter som socialt medie är fortfarande mycket ungt, och vi vet fortfarande inte om det är ett navelskådande community som sitter och “high-5:ar” varandra [...] När ska vi släppa sargen och sluta låtsas vara experter på ett ämne och en produkt som är så oerhört ung och oerfaren i Sverige ännu, och börja dela med oss till varandra av våra brister och fel, istället för att blåsa upp oss som vingklippta påfåglar?

Det är sannerligen intressant hur vi människor tenderar att hamna i bubblor.

I höstas hittade jag sajten keepcup.com och blev, om inte såld, så i alla fall väldigt förtjust. Jag tycker att muggtermosar ser tämligen osexiga att dricka ur, inte heller är de snygga vilket jag tycker att KeepCup-muggarna är. Det är dessutom möjligt att designa dem efter egen smak och tycke. Några månader efter min “upptäckt” såg jag att de säljs på Drop Coffee med deras logga,  samt på Kaffemaskinen. Trots min förtjusning är jag lite osäker på när jag skulle använda muggen, för i ärlighetens namn har ju de flesta ställen to-go-muggar. Dock får jag nog skämmas för den tanken som ju inte är det minsta hållbar. Dear Coffee, I Love You (DCILY), lyfter däremot fram hållbarhetsaspekten när de bloggar om just KeepCup:

Coffee is a wonderful thing. But it takes a vast amount of resources to bring us our daily cup(s). The least we can do is try to minimize that impact. In an ideal world, everyone has the time to sit down with a ceramic mug and enjoy their coffee until it’s gone. However, in real life people have things to do and places to go—so they take their coffee with them. All of those cups add up (500 Billion per year) and they do a great job of ruining the drinking experience as well.

London 2011 tycks ha varit ett bra år för alla som vill dricka gott kaffe. En av föregångarna, enligt Timeout, är James Hoffmann på Square Mile Coffee, och nedan kan du lyssna på en intervju med honom där han bland annat önskar att den goda kaffekulturen ska nå ut bredare än den gör idag. Jag kan inte annat än att hålla med. För några veckor sedan upptäckte jag dessutom Hoffmanns blogg, Jimseven, som numera finns i mitt RSS-flöde.

Det accelererande intresset för kaffe tycks även ha nått Berlin enligt NY Times: “and the selection of specialty roasts offered in Berlin is more varied than ever”.

Nästa vecka ska jag göra ett studiebesök på rosteriet Stockholm Roast, men mer om det då.

Det har gått en dryg vecka sedan jag skrev om Ganna Chyzhevska. Och det har hänt en del sedan dess. Igår tisdag skulle Ganna ha utvisats, men tack vare sitt barnbarn Anna Ottos vägran att ge upp har de nu fått två extra veckor att kämpa vidare på. Anna skriver på Facebook:

Det känns som att jag har fått 2 extra veckor att leva . Sätter igång med att skriva en debattartikel och ber sedan Barbro Westerholm att lämna in en interpellation gällande begreppet synnerligen ömmande omständigheter!

I mitt förra inlägg berättade jag om den Facebook-sida jag skapat med anledning av detta. De då 379 lajksen har blivit 1,982, och siffran ökar stadigt. Ökar gör även min tro på att sidan har haft betydelse: Tack vare den har allt fler har fått kännedom om fallet, och av de som lajkat sidan har många skrivit till Migrationsverket. Inte minst tror jag sidan är peppande och stärkande för Anna och hennes familj – de känner att de inte är ensamma utan faktiskt har stöd av helt okända människor.

Är då Facebook en väg att gå för att få kontakt med partierna i ärenden som dessa? Nej. För två veckor en dryg vecka sedan ställde jag en fråga till förra mandatperiodens riksdagspartier på deras FB-väggar. Ett svar har jag fått, och det var från Moderaterna som svarade inom ett dygn:

På Socialdemokraternas sida hittar jag inte ens inte min fråga (nedan till höger), och det verkar inte bättre än att den är borttagen. Möjligtvis kan det vara så att de har stängt av funktionen där vem som helst kan kommentera på deras vägg, men resultatet är detsamma, att min fråga inte syns. Centerpartiet (nedan till vänster), Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyser med sin frånvaro av svar.

Med detta kan jag konstatera att partiernas FB-sidor främst verkar vara kanaler för push. Det blir ju extra nedslående för mig som tjatade mig hes om dialog och öppenhet när jag var ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Detta verkar ju dock gälla även de andra partierna, exempelvis var Hampus Brynolf ansvarig för Socialdemokraternas satsning på sociala medier inför valet.

Nåväl. Positivt är i alla fall att Folkpartiets riksdagsledamot och talesperson i äldrefrågor, Barbro Westerholm, i måndags tog upp frågan med partiets ministrar. Även Kristdemokraterna har reagerat ser jag på deras FB-sida, där de länkar till en debattartikel i Aftonbladet. Jag passade på att kommentera även där, behöver jag säga att jag inte har fått något svar. Men kanske har (KD) fått upp ögonen för fallet Ganna Chyzhevska tack vare slacktivisterna.

För några veckor sedan såg jag ett inslag på SVT om 90-åriga Ganna Chyzhevska, som i början av oktober kommer att utvisas till Ukraina. Hon är dement, synhandikappad, har hjärtfel och framför allt inga anhöriga kvar i hemlandet.  De finns i Sverige.  När jag såg detta kände jag, sorg, frustration och vanmakt:

Någon vecka efter tweeten blev jag kontaktad av Lena Bergquist, en då för mig okänd kvinna som frågade om jag ville göra något för Ganna. Det mest banala jag kunde komma på var att skapa en FB-sida, vilket jag också gjorde (efter kontakt med Gannas dotterdotter Anna Otto). Sidan har i skrivande stund 379 lajks . I beskrivningen av den skriver jag att: “detta är inte slacktivism – det är en digital namninsamling:

Enligt en rapport om svenskarnas ideella/frivilliga och informella insatser gjord av Ersta Sköndal Högskola 2010, pekar man på att “Svenskarnas engagemang är större än någonsin”. I den avslutande diskussionen står följande:

[....] är det alltså ingen överdrift att påstå att det ideella arbetet utmärks av en häpnadsväckande stabilitet.Detta intryck förstärks ytterligare av att vi nu för första gången noterat påfallande höga siffror för ett annat engagemang, nämligen det som sker på nätet och utanför det traditionella föreningslivet. Det sistnämnda verkar, i alla fall i det korta perspektivet, snarare bli till ett komplement än en ersättning till ett traditionellt engagemang.

Efter att ha funderat fram och tillbaka på detta håller jag inte längre med Micke Kazarnowicz som i en bloggpost helt fördömer slacktivsm (vilket jag tidigare alltså själv har gjort). Han menar bland annat: “för att akti­vism inte ska bli slack­ti­vism måste insat­sen som per­so­ner gör bidra till en direkt skill­nad.”. Men hur vet man det från början. Hur vet jag, eller de som “lajkar” Gannas sida, huruvida den kommer att påverka Migrationsverkets beslut eller inte? Kanske kan den vara en faktor bland flera.

Frågan är om alla de  som (pekar även på mig själv) gnäller på slacktivisterna själva är aktivister. Eller har vi kommit dithän att det är bättre att inte göra någonting alls jämfört med att vara en slacktivist? Randy Paynter, CEO and Founder of Care2 säger klokt på Mashable:

“As Edmund Burke once said, ‘Nobody made a greater mistake than he who did nothing because he could do only a little.’ Because small steps can lead to bigger steps, being critical of small steps serves no good. It simply disenfranchises folks.”

I bästa fall kan det vi kallar för slacktivism få upp ögonen på människor. Ögonöppnaren kan i sin tur leda till ett mer aktivt engagemang. I de flesta fall förblir dock säkert de flesta inaktiva, men kanske med en större medvetenhet om vad som pågår i världen omkring dem – och det är en god början.

—————————————-

Fotnot: Ganna Chyzhevskas dotterdotter Anna Otto arbetar aktivt för att få Migrationsverket att ändra sitt beslut. Förutom regelbunden kontakt med dem har hon bland annat demonstrerat i Stockholm och startat två namninsamlingar.

[uppdaterad 18/1-2012] Det har gått över ett år sedan jag skrev den här bloggposten och oj vad jag inte håller med mig själv längre. Det är, tycker jag nu, ingen som helst skillnad på den så kallade sociala medier-bubblan som på andra bubblor. Och inte behöver det betyda att man är fanatisk bara för att man ibland samlas kring en och samma kontext – jag tror att “balans” är förlösande ordet. Är du balanserad i det du gör och tycker är fanatismen långt bort. [/ uppdaterad 18/1-2012]

Jag har funderat på detta med att tillhöra en grupp och därmed lätt låta hela sin person identifiera sig med densamma. Gruppen kan lätt bli till en elastisk bubbla som det blir svårt att slå hål på. Fenomenet finns överallt i samhället, till exempel inom idrott, inom politiken, eller i religiösa sammanhang. Ett undantag, vill jag hävda, är sociala medie-bubblan.

Jag umgås mycket med folk från just den så kallade sociala medie-bubblan. Det är dock oklart vilka som ingår där och vilka de gemensamma referensramarna är. Det jag med någorlunda säkerhet kan säga är att vi alla ser  på webben som samhällsförändrande – den sociala digitala webben kommer att ändra hur vi agerar och kommunicerar i framtiden. Frågan huruvida bubblan är elitistisk aktualiseras med jämna mellanrum. Senast det hände mig var på min FB-sida där ett uttryck av ogillande riktades mot den, som uttrycktes, självutnämnda sociala medie-eliten. Fine. Gärna en elit. Gärna en tillåtande bubbla. Däremot ogärna en bubbla med skygglappar.

Att känna tillhörighet med andra människor är något de allra flesta vill göra, och grupptillhörighet kan därmed bli ett fundament som man lätt hänger upp en del av sitt liv på. Jag tror inte att detta är fel – tvärtom. Vi vill alla tillhöra en kontext. Dock – när denna tillhörighet övergår i att bli allt som existerar är det inte bra. När man som utomstående inte “tillåts” ifrågasätta eller vara kritisk frågar jag mig varför.

Det spelar dock ingen roll vad för slags gemenskap du tillhör om den gör dig fanatisk. I detta ingår att anamma samma språkbruk som de andra i gruppen; att försvara det gruppen gör till varje pris; att inte kritiskt kunna granska; att tycka att andra har fel och det vi gör är rätt. Kort sagt: intolerans och skygglappar.

Bubblor kan – är alltså inget givet faktum – hittas bland idrottsfans, inom politiken på kursgårdar eller i religiösa sammanhang. Kort sagt överallt där folk samlas kring en bestämd diskurs. Jag har själv levt i en bubbla i ett nyligen avslutat förhållande. Detta är inte sunt oaktat form av bubbla.

Vad gäller den sociala medie-bubblan är det precis tvärtom. Den övergripande diskursen är just den om den samhällsförändrande digitala sociala webben.

Det är inte vi mot de andra. Det är inte ett gemensamt språkbruk (låt gå för att vi alla rör oss fritt mellan uttryck som SEO och RT). Vi bor här och vi bor där. Vi tål att bli kritiserade. Vi ser att det finns flera sanningar. Och framför allt: Den styr inte våra liv – den berikar livet.a

I förmiddags när jag var på väg till Word Camp slog det mig – jag hamnade igår i ett tillstånd som jag har saknat under en längre period. Det kan närmast beskrivas som Flow.

Lyssna gärna på Mihaly Csikszentmihalyi för att höra hans Ted-föredrag om bland annat Flow och passioner.

För några veckor sedan såg jag, via Jerry Silfwers Twitterflöde, att Babygruppen söker efter en “duktig skribent/pr person med kunskaper i sociala medier”. Och eftersom jag just nu söker uppdrag kontaktade jag dem och bad om en närmare uppdragsbeskrivning – vilken ni ser nedan i en förkortad variant:

Vi befinner oss just nu i en expansiv fas. Inom kort lanserar vi vår nya hemsida och vi vill göra den betydligt mer levande än tidigare. Vi behöver en duktig skribent som kan arbeta med ett levande innehåll för att göra hemsidan mer attraktiv för målgruppen. I detta arbete ingår egna reportage på våra kurser, omvärldsbevakning och uppdaterat innehåll. Det kan liknas vid en blogg.

Vi behöver också en person som kan marknadsföra vår verksamhet med hjälp av sociala medier. Du ska utveckla vår facebookgrupp, Twittra och dra mer trafik till hemsidan. Den person vi söker ska, förutom att vara en duktig skribent, brinna för nya medier samt vara självständig och initiativrik.

Vi söker en person som kan arbeta cirka 8-10 timmar i veckan.

Detta fick mig att fundera hur jag skulle gå till väga om jag fick uppdraget?
Först skulle jag bena ut vilka kompetenser de faktiskt letar efter. Nämligen:
- En god skribent för att levandegöra sidan/bloggen i form av reportage, omvärldsbevakning och uppdaterat innehåll.
- En marknadsförare i, och utvecklare av, sociala medier
- En person med basala SEO-kunskaper

Det är alltså ganska mycket de vill ha av en person som ska arbeta max tio timmar i veckan. Och då sociala medier händer i realtid komplicerar det saken ytterligare.

Jag skulle dessutom behöva svar på:
- Vad innebär “att den nya hemsidan kan “liknas vid en blogg”?  Förhoppningsvis att den är såväl länkbar som sökbar och delbar.
- Är hela personalgruppen (inklusive ledning) införstådd med att man nu ämnar öppna upp sin verksamhet mot webben?
- Finns det fler personer på arbetsplatsen som kan ges ansvar för att uppdatera innehåll och att kommunicera på

De kompetenser de söker borde inte vara några problem för mig då jag arbetat med just detta under de senaste åren. Det enda mörka molnet skulle möjligtvis vara SEO-biten.

Svaren på frågorna oven sitter jag ju inte inne med nu och min bloggpost får därför basera sig på hur jag tycker att det ska vara.

Tre viktiga hörnstenar  i sociala medier
Det finns egentligen hur mycket som helst att göra när ett företag väljer att satsa på sin digitala närvaro. Det finns dock tre viktiga hörnstenar som inte bör glömmas bort:

1. Babygruppen har idag en grupp på Facebook som upp dateras såväl ytterst sporadiskt som opersonligt. Och för oss som har arbetat med sociala medier ett tag vet att relationsbyggande är viktigt , och att det måste få ta tid. Det händer inte över en natt. Det är dessutom viktigare att rätt personer hittar till dina kanaler än att få dit så många som möjligt.

2. När jag arbetade på Centerpartiet skrek jag mig hes om detta med tonalitet och hur man bäst skriver för att få folk intresserade. Det gick inte alltid hem kan jag avslöja, utan var tvärtom väldigt provocerande (talainteomförmighurjagska…). Babygruppen skulle vinna mycket på att arbeta med just detta.

3. Sociala medier är inte ett isolerat fenomen – det måste inkorporeras i all övrig verksamhet. Och för att det ska ske krävs en ledning/chef som förstår detta och som tillåter de anställda att finnas på nätet under arbetstid.

Några konkreta tips till Babygruppen
I Babygruppens fall bör de arbeta mer på göra sitt varumärke mycket mer personligt än idag, vilket samtidigt skulle höja deras ethos (trovärdighet) – och just trovärdighet är viktigt på den digitala webben där alla numera har tillgång till att uttrycka just sin åsikt. På deras nuvarande hemsida kan man läsa: “Sedan starten 2006 har vi haft över 8000 nöjda kunder”. Det låter ju jättebra – men varför ska läsaren tro på det? Vad innebär egentligen nöjd? Och varför ska jag som besökare till hemsidan tro på att detta är sant?

Här kommer den nya bloggen vara en viktig del i att personifiera varumärket. Ett utmärkt sätt att göra det på är genom Digital Storytelling där man genom personliga berättelser skapar relationer till sina läsare/kunder (enkelt beskrivet). Gitta Wilén är såvitt jag vet först i Sverige med att arbeta professionellt med detta på Veidekke Bostad. Låt de nöjda kunderna berätta sin historia om varför just de var nöjda. Ta bilder på deras småknytten. Intervjua blivande småbarnsföräldrar som går på kurser hos Babygruppen. Etcetera.

Twitter. Idag använder Babygruppen den kanalen mest för att pusha för Facebook och kurser. Varför inte tänka pull istället. Blivande, och nyblivna, föräldrar har idag massor med frågor de går och bär på – låt dem ställa dessa frågor på Twitter. Får de ett vänligt och professionellt bemötande där är kanske inte klivet långt att faktiskt vilja gå en av Babygruppens kurser.

Facebook. Nästan klurigast av allt kan jag tycka. Väljer man att trycka på gilla-knappen är det ofta tack vare igenkänningsfaktorn – jag känner till det här företaget, den här organisationen etcetera. Och känner företaget sina kunder väl är det inte helt orimligt att även har en känsla för vad de bör erbjuda sin fans på Facebook.Kanske är det så “enkelt” som de skriver på Mashable:

The key takeaways are that you have to know your audience, you have to provide quality, regular content, you need to encourage discussion and engagement, and you must not take yourself too seriously.

Sverigedemokraterna är urusla på Sociala medier och Svd fattar ingenting – ungefär så tolkar jag de reaktioner och den bloggdiskussion som har uppstått efter artikeln. Jag har inte, det ska sägas, läst alla blogginlägg i den uppkomna bloggstormen utan endast ett urval. Att SD är bättre i sociala medier, som Gabriel Sundqvist uttalade, torde vara det som rört upp dessa infekterade känslor. Ingenstans läser jag att SvD tar sådan ställning.

Brit Stakston på kommunikationsbyrån JMW har bloggat om artikeln och radar, med rätta, upp påståenden som pekar på att SD inte är duktiga på sociala medier. Även Hampus Brynolf poängterar detta. Brit är dessutom en av de som uttalar sig i artikeln, och hon står där som en tydlig motvikt till Sundqvists uttalande, vilket även Nikke Lindqvist gör.

Genom att hamna där kanske X läser vidare, tycker om det som står där – nyfikenhet har med andra ord väckts. Dominoeffekten är uppenbar: en nyfikenhet leder lätt till att man vill veta mer; om andra tycker som “jag” kanske det är okej att ogilla utlänningar; äntligen törs “jag” vädra “mina” åsikter (årminstone på nätet); äh va sjutton “jag” kan lika gärna nämna det för polarna också; coolt det visade sig ju att de tyckte likadant; fan vi börjar bli starka

Jag tycker att många missar det väsentliga med SDs närvaro på nätet: Det handlar inte om huruvida de gör rätt eller fel vid  användandet av digitala medier – utan om hur många nya röster de värvar med sin taktik. Dessutom har de de facto många fans på Facebook, och de många visningar på sin Youtube-kanal. Det är fakta vi inte kan komma ifrån. Om detta har sverigedemokraterna.de skrivit bra

Av svaren kan vi se att Sverigedemokraterna får stöd av 5,2% av respondenterna, alltså i stort sett samma nivå som i senaste opinionsmätningen från Skop: 5,0%. SD verkar alltså inte ha större stöd bland de som är aktiva i bloggosfären än bland allmänheten i stort

Häromdagen publicerade Svenska Dagbladet ytterligare en artikel i sin granskning av riksdagspartiernas hantering av sociala medier inför valet 2010. Ingången och frågan var denna gång hur sociala riksdagsledamöterna egentligen är på Twitter? De startade helt enkelt ett fiktivt Twitterkonto, utan avatarbild, med några pliktskyldiga uppdateringar – för att därefter ösa på med frågor – en till varje riksdagsleamot som har konto på Twitter:

Många har reagerat negativt på SvD:s arbetsmetod, bland annat Elias Betinakis och Brit Stakston. Och ja, metoden kan ifrågasättas. Mer intressant är dock huruvida resultatet hade blivit ett annat om en “riktig” person hade ställt samma frågor? Tyvärr tror jag inte att det hade gjort någon skillnad.

Min uppfattning är att många politiker tror sig veta att det är viktigt att finnas på nätet. Men de vet inte varför, eller hur de ska hantera de nya kommunikationsmöjlighterna. Kanske har de sociala medieansvariga (!) på partierna sagt att “du måste finnas på Twitter”. Kanske har deras barn sagt detsamma, deras vänner…

Om jag talar för mig själv har jag inte uppmanat någon av Centerpartiets rikdsdagsledamöter att finnas på Twitter. Däremot har jag berättat hur det fungerar och vad de eventuellt skulle vinna på att vara en aktiv röst där. Att vara dendärsomkansocialamedier är ofta ett oglamoröst jobb då argumenten mot att vara en del av det nya medielandskapet gärna upprepas och påpekas för mig.

Det jag inte förstår är varför många politiker uppenbarligen inte är beredda att lägga två strån i kors för att hitta nya väljare att kommunicera med? Kanske har man inte förstått att det egentligen inte handlar om kanalval utan om ett helt nytt sätt att tänka – ett paradigmskifte.

Jag begär inte att alla ska vara lika tänd på “det här nya” som jag är. Men snälla – avfärda inte det nya medielandskapet med att ni inte har tid, ork eller vad det nu kan vara för orsaker. Gör er själva den tjänsten. Om man lyfter blicken ovanför Twitter och Facebook kanske det finns en möjlighet att se vilken potential allt det nya innebär. Kanske går vi till och med mot en vänligare värld, tack vare de digitala medierna:

We are sharing unprecedented amounts of personal perspective through the online platforms mentioned above, as well as on blogs and user generated content sites like Twitter, Wikipedia, and YouTube. This increased sharing, combined with the technological transparency and connectivity that the Internet provides, is exposing our points of common ground more than ever before. The stage is set for a positive change in the way we view “us” and “them.” The more we understand our common ground, the more likely we are to understand each other’s differences.

En stor skillnad mellan valet i USA och det kommande riksdagsvalet är att vi i Sverige, personvalet till trots, framförallt röstar på partier och inte på personer. Incitamenten att knyta väljare till sin person är alltså inte lika starkt. Och därför kan vi raskt lägga ytterligare ett argument mot att använda de digitala medierna till de övriga.

Däremot finns det många partimedlemmar och lokalpolitiker (oavsett parti) som gärna lägger ner tid och engagemang på “sitt” parti. De väljer att – i eget namn – tala för sitt part oavsett om det är på torget eller på webben. Istället för att lägga all mediabevakning på riksdagsledamöterna vore det kanske mer intressant att titta på partiernas samlade webbnärvaro.

Förra veckan var det bajs i en trappuppgång och den här veckan är det en Youtube-film om byggarbetare som får den sociala mediesfären att brisera. Med all rätta. Åtminstone filmen om byggarbetare är kontroversiell och provocerande. Detta säger jag trots att videomakaren  Jonas Pettersson är såväl kollega (pressekretare på Centerpartiets riksdagskansli) som god vän.

Jonas kandiderar till Riksdagen och videon var ett led i upptakten till hans kandidatur. I praktiken innebär detta att han har en egen Youtube-kanal, egen Twitter-kanal, egen blogg etcetera – precis som många andra riksdagskandidater. Centerpartiets policy är att vi ska vara så öppna och tillåtande det går. På Centernätet hittar ni en bloggpolicy, vilken kanske borde heta “sociala medier policy”:

Vad får jag göra på min blogg?
Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Frågan är vad detta – för de politiska partierna – kommer att få för konsekvenser på längre sikt i frågan om att våga vara öppen, transparent och provocerande på webben ? I synnerhet ett valår som detta. Tyvärr har jag redan (det var idag som videon tog skruv) sett indikationer på att man redan nu vill reglera och vara mer restriktiv. Röster som i dimper ner i  mejlboxen vill förbjuda, censurera och förhandsgranska vad som ska ut i öppenheten.

Detta är inte bra – för att uttrycka det så milt jag bara kan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att partierna låter sina kandidater stå för sina utspel själv, detta oavsett publiceringsyta.

Undantag dock för de fall partierna råkar ut för troll som, i partiernas namn, hotar, trakasserar eller har rasistiska åsikter

Centerpartiets officiella kanaler
Jag kan också notera att det hittills inte har skrivits några tweets på Centerpartiets twitter-kanal angående filmen. Inte heller på Facebook har det kommenterats. Uppenbarligen kan folk skilja på parti och person och det är glädjande.

Jag vet att Jonas inte är bekväm med den situation som har uppstått, och samtidigt tagen på sängen över hur snabbt detta har spridit sig. Dock – filmen  lades ut den 5 januari (alltså 20 dagar sedan). Det är inte snabbt. Utan ett innehåll som retar upp och provocerar hade vi inte sett Jonas Pettersson tala ut i TV4 Nyheterna idag. Och ärligt talat, var det inte uppmärksamhet och provokation han sökte? Det är alltså till syvende och sist innehållet – content – det kommer an på. Har du inget att säga, eller säger samma sak som alla andra är det ingen som lyssnar.

Skillnaden idag mot förr är att alla numera har chans att få sin röst hörd om man gör det på rätt sätt. Och det är bra. Dock gäller som alltid: Tänk dig för vad du säger och våga stå för det – ity inte alla tycker som du.

Är skitsur på mig själv som inte var på Geek Girl Meetup i helgen (annat än på lördagens väldigt trevliga kvällsmingel). Annat kom emellan. Under två dagar träffades ett hundratal kvinnor som alla när en “passion för webb, entreprenörskap, design eller något som i bred mening kan kallas nördigt“. Många av dessa kvinnor träffar jag med jämna mellanrum på konferenser, luncher, afterworks, jobbmöten etcetera – och de inspirerar mig i mina tankar och funderingar om nästa steg. Ja, det gäller förstås även de män jag träffar på dessa tillställningar .

Ett av inslagen under helgen var tävlingen Geek Girl Hack Challenge. Och vinnare blev, den av Annika Lidne Drupalbyggda sajten, geekgirlsunited.com. Det är en aggregeringssajt för Geek Girl-bloggare inom ett antal områden och en lista på bra talare. Denna blogg finner ni under rubriken sociala medier.

Att jag inte kunde vara på på Geek Girl Meetup mildras något av det twitterflöde jag av och till följde. Dessutom har det naturligtvis bloggats om och under helgen. Hittills har jag läst Brit Stakston, Karin Friberg, Sandra Jakob och Niclas Strandh.

Fler som bloggar om GGM: Jennifer Bark

Inte att förglömma, utan initiativtagarna Andie Nordgren och Heidi Harman hade helgen aldrig blivit verklighet.