Det har gått en dryg vecka sedan jag skrev om Ganna Chyzhevska. Och det har hänt en del sedan dess. Igår tisdag skulle Ganna ha utvisats, men tack vare sitt barnbarn Anna Ottos vägran att ge upp har de nu fått två extra veckor att kämpa vidare på. Anna skriver på Facebook:

Det känns som att jag har fått 2 extra veckor att leva . Sätter igång med att skriva en debattartikel och ber sedan Barbro Westerholm att lämna in en interpellation gällande begreppet synnerligen ömmande omständigheter!

I mitt förra inlägg berättade jag om den Facebook-sida jag skapat med anledning av detta. De då 379 lajksen har blivit 1,982, och siffran ökar stadigt. Ökar gör även min tro på att sidan har haft betydelse: Tack vare den har allt fler har fått kännedom om fallet, och av de som lajkat sidan har många skrivit till Migrationsverket. Inte minst tror jag sidan är peppande och stärkande för Anna och hennes familj – de känner att de inte är ensamma utan faktiskt har stöd av helt okända människor.

Är då Facebook en väg att gå för att få kontakt med partierna i ärenden som dessa? Nej. För två veckor en dryg vecka sedan ställde jag en fråga till förra mandatperiodens riksdagspartier på deras FB-väggar. Ett svar har jag fått, och det var från Moderaterna som svarade inom ett dygn:

På Socialdemokraternas sida hittar jag inte ens inte min fråga (nedan till höger), och det verkar inte bättre än att den är borttagen. Möjligtvis kan det vara så att de har stängt av funktionen där vem som helst kan kommentera på deras vägg, men resultatet är detsamma, att min fråga inte syns. Centerpartiet (nedan till vänster), Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyser med sin frånvaro av svar.

Med detta kan jag konstatera att partiernas FB-sidor främst verkar vara kanaler för push. Det blir ju extra nedslående för mig som tjatade mig hes om dialog och öppenhet när jag var ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Detta verkar ju dock gälla även de andra partierna, exempelvis var Hampus Brynolf ansvarig för Socialdemokraternas satsning på sociala medier inför valet.

Nåväl. Positivt är i alla fall att Folkpartiets riksdagsledamot och talesperson i äldrefrågor, Barbro Westerholm, i måndags tog upp frågan med partiets ministrar. Även Kristdemokraterna har reagerat ser jag på deras FB-sida, där de länkar till en debattartikel i Aftonbladet. Jag passade på att kommentera även där, behöver jag säga att jag inte har fått något svar. Men kanske har (KD) fått upp ögonen för fallet Ganna Chyzhevska tack vare slacktivisterna.

Sverigedemokraterna är urusla på Sociala medier och Svd fattar ingenting – ungefär så tolkar jag de reaktioner och den bloggdiskussion som har uppstått efter artikeln. Jag har inte, det ska sägas, läst alla blogginlägg i den uppkomna bloggstormen utan endast ett urval. Att SD är bättre i sociala medier, som Gabriel Sundqvist uttalade, torde vara det som rört upp dessa infekterade känslor. Ingenstans läser jag att SvD tar sådan ställning.

Brit Stakston på kommunikationsbyrån JMW har bloggat om artikeln och radar, med rätta, upp påståenden som pekar på att SD inte är duktiga på sociala medier. Även Hampus Brynolf poängterar detta. Brit är dessutom en av de som uttalar sig i artikeln, och hon står där som en tydlig motvikt till Sundqvists uttalande, vilket även Nikke Lindqvist gör.

Genom att hamna där kanske X läser vidare, tycker om det som står där – nyfikenhet har med andra ord väckts. Dominoeffekten är uppenbar: en nyfikenhet leder lätt till att man vill veta mer; om andra tycker som “jag” kanske det är okej att ogilla utlänningar; äntligen törs “jag” vädra “mina” åsikter (årminstone på nätet); äh va sjutton “jag” kan lika gärna nämna det för polarna också; coolt det visade sig ju att de tyckte likadant; fan vi börjar bli starka

Jag tycker att många missar det väsentliga med SDs närvaro på nätet: Det handlar inte om huruvida de gör rätt eller fel vid  användandet av digitala medier – utan om hur många nya röster de värvar med sin taktik. Dessutom har de de facto många fans på Facebook, och de många visningar på sin Youtube-kanal. Det är fakta vi inte kan komma ifrån. Om detta har sverigedemokraterna.de skrivit bra

Av svaren kan vi se att Sverigedemokraterna får stöd av 5,2% av respondenterna, alltså i stort sett samma nivå som i senaste opinionsmätningen från Skop: 5,0%. SD verkar alltså inte ha större stöd bland de som är aktiva i bloggosfären än bland allmänheten i stort

Häromdagen publicerade Svenska Dagbladet ytterligare en artikel i sin granskning av riksdagspartiernas hantering av sociala medier inför valet 2010. Ingången och frågan var denna gång hur sociala riksdagsledamöterna egentligen är på Twitter? De startade helt enkelt ett fiktivt Twitterkonto, utan avatarbild, med några pliktskyldiga uppdateringar – för att därefter ösa på med frågor – en till varje riksdagsleamot som har konto på Twitter:

Många har reagerat negativt på SvD:s arbetsmetod, bland annat Elias Betinakis och Brit Stakston. Och ja, metoden kan ifrågasättas. Mer intressant är dock huruvida resultatet hade blivit ett annat om en “riktig” person hade ställt samma frågor? Tyvärr tror jag inte att det hade gjort någon skillnad.

Min uppfattning är att många politiker tror sig veta att det är viktigt att finnas på nätet. Men de vet inte varför, eller hur de ska hantera de nya kommunikationsmöjlighterna. Kanske har de sociala medieansvariga (!) på partierna sagt att “du måste finnas på Twitter”. Kanske har deras barn sagt detsamma, deras vänner…

Om jag talar för mig själv har jag inte uppmanat någon av Centerpartiets rikdsdagsledamöter att finnas på Twitter. Däremot har jag berättat hur det fungerar och vad de eventuellt skulle vinna på att vara en aktiv röst där. Att vara dendärsomkansocialamedier är ofta ett oglamoröst jobb då argumenten mot att vara en del av det nya medielandskapet gärna upprepas och påpekas för mig.

Det jag inte förstår är varför många politiker uppenbarligen inte är beredda att lägga två strån i kors för att hitta nya väljare att kommunicera med? Kanske har man inte förstått att det egentligen inte handlar om kanalval utan om ett helt nytt sätt att tänka – ett paradigmskifte.

Jag begär inte att alla ska vara lika tänd på “det här nya” som jag är. Men snälla – avfärda inte det nya medielandskapet med att ni inte har tid, ork eller vad det nu kan vara för orsaker. Gör er själva den tjänsten. Om man lyfter blicken ovanför Twitter och Facebook kanske det finns en möjlighet att se vilken potential allt det nya innebär. Kanske går vi till och med mot en vänligare värld, tack vare de digitala medierna:

We are sharing unprecedented amounts of personal perspective through the online platforms mentioned above, as well as on blogs and user generated content sites like Twitter, Wikipedia, and YouTube. This increased sharing, combined with the technological transparency and connectivity that the Internet provides, is exposing our points of common ground more than ever before. The stage is set for a positive change in the way we view “us” and “them.” The more we understand our common ground, the more likely we are to understand each other’s differences.

En stor skillnad mellan valet i USA och det kommande riksdagsvalet är att vi i Sverige, personvalet till trots, framförallt röstar på partier och inte på personer. Incitamenten att knyta väljare till sin person är alltså inte lika starkt. Och därför kan vi raskt lägga ytterligare ett argument mot att använda de digitala medierna till de övriga.

Däremot finns det många partimedlemmar och lokalpolitiker (oavsett parti) som gärna lägger ner tid och engagemang på “sitt” parti. De väljer att – i eget namn – tala för sitt part oavsett om det är på torget eller på webben. Istället för att lägga all mediabevakning på riksdagsledamöterna vore det kanske mer intressant att titta på partiernas samlade webbnärvaro.

Förra veckan var det bajs i en trappuppgång och den här veckan är det en Youtube-film om byggarbetare som får den sociala mediesfären att brisera. Med all rätta. Åtminstone filmen om byggarbetare är kontroversiell och provocerande. Detta säger jag trots att videomakaren  Jonas Pettersson är såväl kollega (pressekretare på Centerpartiets riksdagskansli) som god vän.

Jonas kandiderar till Riksdagen och videon var ett led i upptakten till hans kandidatur. I praktiken innebär detta att han har en egen Youtube-kanal, egen Twitter-kanal, egen blogg etcetera – precis som många andra riksdagskandidater. Centerpartiets policy är att vi ska vara så öppna och tillåtande det går. På Centernätet hittar ni en bloggpolicy, vilken kanske borde heta “sociala medier policy”:

Vad får jag göra på min blogg?
Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Frågan är vad detta – för de politiska partierna – kommer att få för konsekvenser på längre sikt i frågan om att våga vara öppen, transparent och provocerande på webben ? I synnerhet ett valår som detta. Tyvärr har jag redan (det var idag som videon tog skruv) sett indikationer på att man redan nu vill reglera och vara mer restriktiv. Röster som i dimper ner i  mejlboxen vill förbjuda, censurera och förhandsgranska vad som ska ut i öppenheten.

Detta är inte bra – för att uttrycka det så milt jag bara kan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att partierna låter sina kandidater stå för sina utspel själv, detta oavsett publiceringsyta.

Undantag dock för de fall partierna råkar ut för troll som, i partiernas namn, hotar, trakasserar eller har rasistiska åsikter

Centerpartiets officiella kanaler
Jag kan också notera att det hittills inte har skrivits några tweets på Centerpartiets twitter-kanal angående filmen. Inte heller på Facebook har det kommenterats. Uppenbarligen kan folk skilja på parti och person och det är glädjande.

Jag vet att Jonas inte är bekväm med den situation som har uppstått, och samtidigt tagen på sängen över hur snabbt detta har spridit sig. Dock – filmen  lades ut den 5 januari (alltså 20 dagar sedan). Det är inte snabbt. Utan ett innehåll som retar upp och provocerar hade vi inte sett Jonas Pettersson tala ut i TV4 Nyheterna idag. Och ärligt talat, var det inte uppmärksamhet och provokation han sökte? Det är alltså till syvende och sist innehållet – content – det kommer an på. Har du inget att säga, eller säger samma sak som alla andra är det ingen som lyssnar.

Skillnaden idag mot förr är att alla numera har chans att få sin röst hörd om man gör det på rätt sätt. Och det är bra. Dock gäller som alltid: Tänk dig för vad du säger och våga stå för det – ity inte alla tycker som du.

Hur trogen bör man vara sina värderingar när man är anställd? Och kanske särskilt när man, som jag, är anställd av ett politiskt parti. Anställda inom reklam och PR ställs säkert inför samma (etiska) dilemma ibland.

Låt mig förklara.

Att arbeta med sociala medier innebär ju någonstans att det är bra att sparka folk över kanten och in i “det okända” – ju fler politiker jag får att flytta ut delar av sitt politiska engagemang på webben desto bättre. Det låter ju hyfsat rimligt och är även mätbart.

Jag, privatpersonen Ulrika Ingemarsdotter, älskar det att nätet spränger fysiska gränser. Det är idag inget konstigt att föra dialog med någon i Sydney, Kapstaden eller Rio. Eller för all del med någon i Alingsås. Jag väljer att söka mig till de personer och de grupper som jag kan identifiera mig med. Och som tillför mitt liv något av värde.

På konferensen Next Event pratade Elia Mörling om tribes. På hans blogg läser jag:

Our society and culture has changed – big time. People have rebelled against collective ideals, as given by institutions, and cultural authorities. They have become more individualistic, zealously pursuing freedom in all aspects of life. They now enjoy the possibility of many choices with minimal constraints.

On one hand we see social erosion and extreme individualism. On the other people are embarking on a reverse movement to re-compose their social universe. They are digging new roots through tribes, which share a common passion, such as Italian cooking, snowboarding, World of Warcraft, or U2.

Tribes have become the major component in the construction of identity, as they are more important than jobs, social class, age and sex. What this means is that a 24 year old Swede, that loves skiing can have more in common, and feel a greater connection, with his tribal friends in Seattle and Auckland, than his similarly aged neighbors and colleagues.

Jag har aldrig tillhört de som helt följer kollektivet utan har ofta valt min egen lite bökiga och trevande väg. Trevande för att jag nästan alltid har känt mig lite utanför de andra. Utanför därför att jag aldrig har känt riktig samhörighet med de som jag kallade vänner, kollegor eller kursare. Faktum är jag började hitta mig själv när jag hittade människor som brann, som ville något och som valde att uttrycka detta något på bloggar. Mina RSS-läsare har modifierats under åren och nu hittar man där många entreprenörer, egna företagare som har sociala medier som ett sammanhållande kit. Många av mina nya vänner har jag funnit tack vare den gränslösa webben.

Hur hänger det här samman med min ursprungsfråga?  Jo, jag vill fylla webben med innehåll och personer som jag tror på och som jag kan identifiera mig med. Jag tycker inte att det känns bra att hjälpa personer som har åsikter jag föraktar  personer vars åsikter jag inte alls stöder. Det spelar ingen roll hur många idioter som, utan min förskyllan, befolkar nätet. Däremot vill jag ha möjligheten att slippa coacha folk vars åsikter går stick i stäv med mina egna. Är detta förenligt med att vara anställd? Jag vet inte.

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti (i mitt fall Centerpartiet) är ibland oerhört frustrerande. Engagemanget för att att man – politikerna – vill något; vill påverka människors vardag till något bättre finns där nästan hela tiden. Och det är naturligtvis bra.

Denna vilja till att göra människors liv lite bättre finns alltså. Och hur tror man att man gör det lättast? Jo, genom att sprida sitt ord till så många som möjlig, med så lite insats som möjligt. Att finnas på DN debatt ger större genomslagskraft än att stå på torget i Linköping en kall oktoberlördag. Att prata politik i Aktuellt-studion når betydligt fler än att stå på Sergels Torg en solig dag i juni (inför EP-valet).

Eller?

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

För att försöka göra det lite enkelt och plocka ner DN debatt (push) till det personliga mötet (dialog och kommunikation): Inte sällan hör man folk sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “tänk om han någon gång kunde lyssna på vad andra säger”. Med andra ord, det är inte okej att mangla på folk sina åsikter och tankar vid det fysiska mötet. Men när det gäller webben är det just precis så som väldigt många agerar.

Politiker bloggar, men svarar inte på bloggkommentarer. Politiker pushar ut sina tankar på Facebook men lyssnar inte på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Och det är här min, och många andras, stora utmaning ligger: att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet”. Fantastiskt.

Ett av dessa möten skedde i augusti på en ö i Blekinge skärgård då det oförglömliga Sweden Social Web Camp gick av stapeln. Och i dagarna har SSWC-boken sett dagens ljus. Jerry Silfwer citeras i denna:

”Det som håller dessa människor tillsammans är när allt kommer kring inte själva teknikkunnandet, det är inte ens vår kollektiva kärlek till nätet. Nej, det som sammanbinder oss är våra sociala färdigheter på en allt mer dynamisk webb.”
– Jerry Silfwer bit.ly/17j6lh

Och däri ligger, återigen, utmaningen

Jag erkänner mig  skyldig. Skyldig till stöld av rubrik, den är nämligen en översättning från den bloggpost som heter Why Social Media Sucks, skriven av Josh Bernoff medförfattare till boken groundswell. En bok som för övrigt står överst på min att-läsa-lista.

Det är något intressant som Bernoff är på spåren. Begreppet sociala medier är svårt. Bernoff menar att ordet medier associerar till mediaföretag, och därmed också till envägskommunikation.

När jag pratar om sociala medier är det ju just dialogen jag ofta framhåller – möjligheten att kunna konversera med vem som helst när som helst och var som helst. När jag läser Svd (kan inte vara utan papperstidningen till frukost) är det inte dialogen jag eftersöker. Jag läser Svd för att ta del av vad andra har bestämt är viktigt för mig att veta, andra har gjort urvalet åt mig och beskrivit det med sina egna ord. Och det passar mig utmärkt – just då.

Gammelmedia är ett begrepp som också förekommer även om jag tycker att det används allt mindre. Det är ett olyckligt uttryck då det så tydligt polemiserar med de medier som har funnits länge och som vi är vana vid. Dessutom är det få tidningar, för att fortsättta på tidningslinjen, som inte använder nätet numera.

Ironiskt nog är det när traditionell media hittar till de nya kanalerna som de senare blir intressant för väldigt många. I den politiska värld jag befinner mig om dagarna är det ett av argumenten som flitigt används för att få gehör för vikten av de sociala medierna: “Men traditionell media hänger ju också på Twitter numera, du kan inte stå utanför”.

Vad säger tycker då Bernoff att man ska använda för begrepp:

If you want to refer to the whole world of people connecting and drawing strength from each other online, you can call it the Social Web, or the Social Internet. (Or you can call it the groundswell, if you wish.) This would include huge sites like MySpace, communities, YouTube, the blogosphere, and so on. (You could call the whole thing Web 2.0, but people often see this as referring to a set of technologies — not the best way for advertisers to focus — and doesn’t get directly at the people-to-people aspects. The same applies to “social computing.”)

But no matter what you do, the sooner you stop thinking of the Social Web as media, the better off you are.