Hur trogen bör man vara sina värderingar när man är anställd? Och kanske särskilt när man, som jag, är anställd av ett politiskt parti. Anställda inom reklam och PR ställs säkert inför samma (etiska) dilemma ibland.
Låt mig förklara.
Att arbeta med sociala medier innebär ju någonstans att det är bra att sparka folk över kanten och in i “det okända” – ju fler politiker jag får att flytta ut delar av sitt politiska engagemang på webben desto bättre. Det låter ju hyfsat rimligt och är även mätbart.
Jag, privatpersonen Ulrika Ingemarsdotter, älskar det att nätet spränger fysiska gränser. Det är idag inget konstigt att föra dialog med någon i Sydney, Kapstaden eller Rio. Eller för all del med någon i Alingsås. Jag väljer att söka mig till de personer och de grupper som jag kan identifiera mig med. Och som tillför mitt liv något av värde.
På konferensen Next Event pratade Elia Mörling om tribes. På hans blogg läser jag:
Our society and culture has changed – big time. People have rebelled against collective ideals, as given by institutions, and cultural authorities. They have become more individualistic, zealously pursuing freedom in all aspects of life. They now enjoy the possibility of many choices with minimal constraints.
On one hand we see social erosion and extreme individualism. On the other people are embarking on a reverse movement to re-compose their social universe. They are digging new roots through tribes, which share a common passion, such as Italian cooking, snowboarding, World of Warcraft, or U2.
Tribes have become the major component in the construction of identity, as they are more important than jobs, social class, age and sex. What this means is that a 24 year old Swede, that loves skiing can have more in common, and feel a greater connection, with his tribal friends in Seattle and Auckland, than his similarly aged neighbors and colleagues.
Jag har aldrig tillhört de som helt följer kollektivet utan har ofta valt min egen lite bökiga och trevande väg. Trevande för att jag nästan alltid har känt mig lite utanför de andra. Utanför därför att jag aldrig har känt riktig samhörighet med de som jag kallade vänner, kollegor eller kursare. Faktum är jag började hitta mig själv när jag hittade människor som brann, som ville något och som valde att uttrycka detta något på bloggar. Mina RSS-läsare har modifierats under åren och nu hittar man där många entreprenörer, egna företagare som har sociala medier som ett sammanhållande kit. Många av mina nya vänner har jag funnit tack vare den gränslösa webben.
Hur hänger det här samman med min ursprungsfråga? Jo, jag vill fylla webben med innehåll och personer som jag tror på och som jag kan identifiera mig med. Jag tycker inte att det känns bra att hjälpa personer som har åsikter jag föraktar personer vars åsikter jag inte alls stöder. Det spelar ingen roll hur många idioter som, utan min förskyllan, befolkar nätet. Däremot vill jag ha möjligheten att slippa coacha folk vars åsikter går stick i stäv med mina egna. Är detta förenligt med att vara anställd? Jag vet inte.
{ 4 comments… read them below or add one }
Det är inte lätt. Själv är jag ju medlem i Centerpartiet trots idiotiska ställningstaganden i många frågor (nu senast FRA-lagen), man får ta det onda med det goda. Och tyvärr tror jag att så länge du är anställd av (c) och Lennart är medlem, ingår det i din arbetsbeskrivning att hjälpa honom.
Men du kan ju alltid ta upp frågan med chefen. Du kanske kan få dispens?
Jag tycker du definitivt ska se det som en stor politisk välgärning att hjälpa ALLA åsikter ut på nätet. I SYNNERHET de du inte sympatiserar med.
Som du kanske märkte så tog ju en del av nätanvändarna tag i den beslöjade sakfrågan och drev debatten vidare. Och det hade ju inte hänt om inte Lennart Pettersson haft även en digital plattform att sprida åsikten på.
Utan nätet hade det blivit motion och debattartikel, men inget mothugg. Men nu, tack vare att hans och Staffan Danielssons åsikt var ute på nätet, så blev de motsagda å det skarpaste. Och inte minst jag själv fick anledning att vässa sakargumenten och fundera två extra varv kring den frihetliga ideologin.
Om vi på allvar tror på yttrandefrihet, att det är viktigt att även obehagliga åsikter hörs, och att obehagliga åsikter ska bemötas med debatt, och att debatt alltid kommer att stärka de goda argumenten; så ska vi alla jobba för att alla åsikter ska få så god tillgång till denna debatt som möjligt.
Jag tycker du ännu mer aktivt ska söka upp partifränder vars åsikter du inte delar, och uppmuntra, uppmana och hjälpa dem att börja blogga och ventilera sina synpunkter öppet!
@ola: Du har en viktig poäng! Dock tycker jag också att det är en fråga om att vara trogen sina värderingar, och att våga säga nej till sådant som går dem emot.
@markus: Dispens tror jag inte på
. Däremot är det intressant att fundera på hur lojal man ska vara mot själv.