Den sociala webben. Pull inte push

by Ingemarsdotter on 2009-09-29

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti (i mitt fall Centerpartiet) är ibland oerhört frustrerande. Engagemanget för att att man – politikerna – vill något; vill påverka människors vardag till något bättre finns där nästan hela tiden. Och det är naturligtvis bra.

Denna vilja till att göra människors liv lite bättre finns alltså. Och hur tror man att man gör det lättast? Jo, genom att sprida sitt ord till så många som möjlig, med så lite insats som möjligt. Att finnas på DN debatt ger större genomslagskraft än att stå på torget i Linköping en kall oktoberlördag. Att prata politik i Aktuellt-studion når betydligt fler än att stå på Sergels Torg en solig dag i juni (inför EP-valet).

Eller?

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

För att försöka göra det lite enkelt och plocka ner DN debatt (push) till det personliga mötet (dialog och kommunikation): Inte sällan hör man folk sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “tänk om han någon gång kunde lyssna på vad andra säger”. Med andra ord, det är inte okej att mangla på folk sina åsikter och tankar vid det fysiska mötet. Men när det gäller webben är det just precis så som väldigt många agerar.

Politiker bloggar, men svarar inte på bloggkommentarer. Politiker pushar ut sina tankar på Facebook men lyssnar inte på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Och det är här min, och många andras, stora utmaning ligger: att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet”. Fantastiskt.

Ett av dessa möten skedde i augusti på en ö i Blekinge skärgård då det oförglömliga Sweden Social Web Camp gick av stapeln. Och i dagarna har SSWC-boken sett dagens ljus. Jerry Silfwer citeras i denna:

”Det som håller dessa människor tillsammans är när allt kommer kring inte själva teknikkunnandet, det är inte ens vår kollektiva kärlek till nätet. Nej, det som sammanbinder oss är våra sociala färdigheter på en allt mer dynamisk webb.”
– Jerry Silfwer bit.ly/17j6lh

Och däri ligger, återigen, utmaningen

  • http://lakonism.blogspot.com Markus “LAKE” Berglund

    Håller fullständigt med. Det finns undantag bland politikerna, men de är få.

    Det vore också kul att någon gång få bekräftelse på att partiledningen också ser den nya kanalen, som är medlemmarnas egna bloggar, som något användbart för att lyssna i känslorna i partiet. Men jag har aldrig sett någon från partiledningen svara på något inlägg i en enda blogg. Annie Johansson är väl det närmsta man kommer.

    Ps. Jag menar inte att Centerbloggar.se är representativa för hela medlemskåren, men de borde ses som ett relevant ursnitt, precis som att besöka ett distriktsårsmöte…

  • Pingback: Att minnas

  • admin

    Markus: Innan de kan se de nya kanalerna och förstå att det är där torgmöten numera (till viss del) förs, behövs en förståelse för det nya medielandskapet. Jag tror inte på att tvinga folk att läsa bloggar (vilket inte du heller antyder), utan snarare lyfta goda exempel på hur folk möts och gör skillnad – tack vare nätet.

  • http://www.riksdagskansliet.wordpress.com Anna-Karin Nyman

    Bra skrivet! Det är lätt att välja den enkla vägen och bara skrika så att alla hör, men om man inte lyssnar på vad åhörarna säger så blir man bara en megafon. Det skapar ingen kommunikation och verkligen inget förtroende.

Previous post:

Next post: