by Ingemarsdotter on 2010-07-23
Om inte alltför många veckor är det dags för andra upplagan av SSWC (en unconference om den sociala webben). Detta inlägg är mitt bidrag till SSWC-boken som Mattias Boström har tagit initiativ till. Texten är en rewrite av ett tidigare inlägg, och kommer inte att förses med länkar då den kommer att publiceras i pappersformat.
Sociala medier, digitala medier, sociala webben – kärt barn har många namn. Och egentligen spelar det ju ingen roll vad vi kallar det nya medielandskapet så länge det öppnar upp världen för nya spännande möten. De gränser och barrikader som tidigare har hindrat människor från att mötas suddas nu sakta men säkert ut. Detta är det korta svaret på frågan varför jag är förtjust i fenomenet sociala medier, som Mattias Östmar ställde till mig för över ett år sedan.
Frågan överrumplade mig ska villigt erkännas och jag började mumla något om dialog, och att alla nu har tillgång till kanaler för att sprida sina tankar och ord i. Det är delvis sant, men ännu viktigare är att avstånden mellan människor – såväl de geografiska som de mentala – krymper. Ur detta “nya” skapas nätverk mellan konstellationer av människor som aldrig hade råkat på varandra i den analoga världen. Nya vänskapsband knyts, nya arbetstillfällen ges, intressanta samtal förs och kärleksrelationer tar sin början bara för att nämna något.
Jag har lärt känna människor som jag, utan de nya kanalerna, inte hade haft en susning om att de finns därute. En av dessa är Niclas Strandh vars blogg jag upptäckte när jag själv började blogga 2005. Brit Stakston, Anton Johansson, Annika Lidne, Jerry Silfwer och nyss nämnda Mattias är människor som alla har korsat min väg på ett eller annat sätt.
Ofta leder kontakter på webben dessutom till att man träffas “på rktigt”. Och det är just mötena i verkliga livet som gör de sociala medierna så spännande och intressanta. Ju fler jag lär känna på nätet ju större blir mitt fysiska sociala nätverk. Avstånden krymper och jag träffar sköna människor på köpet.
Ulrika Ingemarsdotter arbetar som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Har studerat svenska, retorik och journalistik. Drömmer om att hitta den perfekta idéen för Ingemarsdotter Kommunikation.
http://www.ulrikaingemarsdotter.se/
http://twitter.com/ingemarsdotter
by Ingemarsdotter on 2010-05-03
Förra veckan publicerde Svenska Dagbladet en artikel med rubriken “
SD dominerar sociala medier”
(länken till artikeln verkar vara borta, jag har frågat artikelförfattaren @tobias_brandel om varför). Och jag, till skillnad mot många andra, anser att det kan finnas en viss relevans i den rubriken. Däremot tycker jag inte att SD nödvändigtvis är bra på sociala medier – det är nämligen en helt annan sak.
Sverigedemokraterna är urusla på Sociala medier och Svd fattar ingenting – ungefär så tolkar jag de reaktioner och den bloggdiskussion som har uppstått efter artikeln. Jag har inte, det ska sägas, läst alla blogginlägg i den uppkomna bloggstormen utan endast ett urval. Att SD är bättre i sociala medier, som Gabriel Sundqvist uttalade, torde vara det som rört upp dessa infekterade känslor. Ingenstans läser jag att SvD tar sådan ställning.
Brit Stakston på kommunikationsbyrån JMW har bloggat om artikeln och radar, med rätta, upp påståenden som pekar på att SD inte är duktiga på sociala medier. Även Hampus Brynolf poängterar detta. Brit är dessutom en av de som uttalar sig i artikeln, och hon står där som en tydlig motvikt till Sundqvists uttalande, vilket även Nikke Lindqvist gör.
Ett av de exempel Brit lyfter är varför folk väljer att klicka på “Politiskt inkorrekt” och “Fria nyheter” (jag väljer att inte länka dit), och beror enligt henne på att de publicerar namn på misstänkta brottslingar. Men spelar det egentligen någon roll varför man klickar på länken “helikopterligan” så länge man de facto kommer till en blogg med främlingsfientligt innehåll?
Genom att hamna där kanske X läser vidare, tycker om det som står där – nyfikenhet har med andra ord väckts. Dominoeffekten är uppenbar: en nyfikenhet leder lätt till att man vill veta mer; om andra tycker som “jag” kanske det är okej att ogilla utlänningar; äntligen törs “jag” vädra “mina” åsikter (årminstone på nätet); äh va sjutton “jag” kan lika gärna nämna det för polarna också; coolt det visade sig ju att de tyckte likadant; fan vi börjar bli starka
Jag tycker att många missar det väsentliga med SDs närvaro på nätet: Det handlar inte om huruvida de gör rätt eller fel vid användandet av digitala medier – utan om hur många nya röster de värvar med sin taktik. Dessutom har de de facto många fans på Facebook, och de många visningar på sin Youtube-kanal. Det är fakta vi inte kan komma ifrån. Om detta har sverigedemokraterna.de skrivit bra
Jag är rädd att många brister ut i tyckanden och antaganden utan substans för att man inte vill se att SD kan utgöra ett hot mot våra invanda föreställningar. Med anledning av det är det skönt att med lite statistik i ryggen. Hans Kullin gör sedan 2005 en årlig undersökning av bloggare och bloggläsare, och
han ser en trend (dock inte statistiskt säkerställd):
Av svaren kan vi se att Sverigedemokraterna får stöd av 5,2% av respondenterna, alltså i stort sett samma nivå som i
senaste opinionsmätningen från Skop: 5,0%. SD verkar alltså inte ha större stöd bland de som är aktiva i bloggosfären än bland allmänheten i stort
Vi som arbetar med sociala medier får inte bli så blinda av vårt pathos
att göra rätt att vi inte ser hur SD systematiskt arbetar sig fram på nätet.
